# ECB

- Canonical URL: https://www.gerhardmerk.de/ecb-9
- Post ID: 551785
- Modified: 2022-09-10T18:28:20+00:00
- Language: de

## Definition

s förfall: I finansiell terminologi är det ECB:s beslut 2009 att stödja medlemsländernas icke säljbara statsobligationer. - I artikel 123 i EUF-fördraget och artikel 21 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, som är fogat till EG-fördraget, förbjuds ECB uttryckligen att finansiera medlemsstaternas budgetar. Detta förbud kringgicks dock genom att skuldinstrument från vacklande EMU-medlemsstater inte direkt togs över av ECB. I stället köpte ECB värdepappren på andrahandsmarknaden. Men genom att köpa upp offentliga skuldinstrument från medlemsstater som i åratal har agerat obehindrat mot stabilitets- och tillväxtpakten, t.ex. Grekland, Irland, Portugal, Cypern, Italien och Spanien, bidrog centralbanken indirekt till att finansiera dessa länders offentliga underskott. Dessutom flyttade denna åtgärd risken för att ägarna till statsobligationerna inte skulle kunna betala sina skulder från dessa länder - främst banker, försäkringsbolag och fonder - till skattebetalarna. I slutet av 2010 hade ECB redan mer än 67 miljarder euro i statsobligationer från Grekland, Irland och Portugal i sin portfölj. Under 2011 köpte ECB återigen spanska och italienska värdepapper under trycket från den södra fronten. - ECB:s åtgärd hade för övrigt knappast någon effekt på prisutvecklingen för dessa statsobligationer, eftersom ECB inte kan förstärka investerarnas bristande förtroende för dessa staters ekonomiska resultat på detta sätt. - ECB motiverade själv sin åtgärd med att penningpolitikens överföringsmekanism hade störts: "dysfunktion" (att den inte tjänar ett justerbart syfte) hade uppstått på vissa delar av finansmarknaden. Denna förklaring ansågs av alla vara en förevändning, särskilt sedan det blev känt att det tydligen förekom utomordentligt våldsamma tvister inom ECB om köpet av skräppapper. ECB:s primära mål är trots allt att garantera stabila priser i valutaområdet, inte att rädda stater som är på väg att falla från ekonomisk ruin. Dessutom blev det uppenbart att ingripandena hade liten effekt: räntorna i krisländerna sjönk bara under några dagar för att sedan snabbt stiga igen. Detta beror på att marknadsaktörerna inte ser sådana åtgärder som ett botemedel mot orsakerna till bristen på förtroende för dessa statspapper. I stället förändrade köpen ECB:s riskprofil: EMU:s medlemsstater kunde tvingas stå för ECB:s skulder från obligationsköpen. - En annan ogynnsam faktor var att dessa köp sammanföll tidsmässigt med en kapitalökning vid ECB, som visserligen hade planerats sedan en tid tillbaka, med verkan från den 29 december 2010. Många såg detta som att ECB hade för avsikt att bygga upp en buffert för eventuella förluster från de köpta statsobligationerna. Dessa förluster uppskattades till fyra miljarder euro för Deutsche Bundesbank, som skulle överföras till den från ECB:s balansräkning och därmed minska Deutsche Bundesbanks överföringar till den federala budgeten med detta belopp. ECB hade naturligtvis meddelat att den skulle behålla värdepapperen i sin portfölj tills de förfaller. En förlust skulle därför endast uppstå om ett av länderna gick i statsbankrutt. Men det kan inte på något sätt uteslutas. - Detta kostade ECB en förlust av förtroende, inte bara i finansvärlden utan även bland allmänheten. Det anklagades för att fungera som ett korrektiv (något som motverkar, kompenserar, justerar något, särskilt ett handikapp) för vissa av sina medlemmars felaktiga budgetpolitik och för att ställa sig till förfogande för detta ändamål. Att Bundesbankens ordförande Axel Weber och ECB:s chefsekonom Jürgen Stark avgick i förtid var direkt kopplat till ECB:s beslut. Weber och Stark motsatte sig också offentligt köp av statsobligationer och insisterade på en exakt åtskillnad mellan penningpolitik och budgetpolitik. - I den "mediala bearbetningen" ignorerades dock ofta ECB-syndens storlek. Medan andra centralbanker finansierade tio procent av bruttonationalprodukten och mer på detta sätt, finansierade ECB endast något mer än en procent; hösten 2011 hade ECB hundra miljarder statsobligationer i sin portfölj. ECB tog naturligtvis på så sätt på sig den risk för fallissemang som var förknippad med dessa obligationer. Till och med experter som sympatiserade med ECB uppskattade risken till över 80 procent. Detta är liktydigt med att ECB överför köpkraft från alla EMU-deltagare till enskilda EMU-medlemmar - och ECB har ingen som helst befogenhet enligt EU-fördraget att bedriva en sådan fördelningspolitik. - Det bör också noteras att när nya emissioner köps in, går pengarna direkt in i respektive statskassa. Att köpa på andrahandsmarknaden innebär däremot att staten redan tidigare har hittat en köpare för sina skuldinstrument. Inga pengar flödar alltså från centralbanken till en offentlig budget, utan till andra marknadsaktörer. Dessa kan använda pengarna för andra ändamål, t.ex. investeringar, dvs. för att förbättra eller utöka det produktiva kapitalet. Detta leder till att CETERIS PARIBUS stärker sin konkurrenskraft, förutsatt att kapitalet investeras på ett förnuftigt sätt i det egna landet. Detta motsägs i sin tur med rätta av det faktum att begreppet "andrahandsmarknad" inte har någon tidsbestämd definition. En bank kan till exempel förvärva statsobligationer som primär köpare (första köpare) och sälja dessa värdepapper vidare - i extremfallet inom en sekund - till centralbanken. - Å andra sidan var kritiken mot ECB:s fall i onåd i många fall inte så mycket inriktad på åtgärdernas effekt. Många såg det snarare som ett katastrofalt fel i regleringspolitiken, eftersom centralbanken tog över regeringens eller finanspolitikens uppgifter. Räntorna har trots allt en disciplinerande effekt på kapitalmarknaden. Om ECB ingriper på marknaderna minskar trycket på respektive regeringar att införa de nödvändiga anpassningarna för att stärka konkurrenskraften - och detta ses med rätta som ett grundläggande regleringsfel. - Det är dock otvivelaktigt så att det på ECB:s balansräkning samlas allt fler statsobligationer vars värde är tveksamt och som troligen inte ens kan betalas på förfallodagen. ECB har därmed kommit i närheten av en dålig bank. - I kölvattnet av finanskrisen som följde på subprime-krisen blev ECB:s penningpolitik i slutändan i stort sett bara en antikrispolitik. Den kände sig tvungen att kompensera för finanspolitikens misslyckanden. - Det får dock inte döljas att centralbankernas köp också togs emot med stor glädje, framför allt av politikerna i krisländerna, eftersom de överdrivna innehaven av statsobligationer i bankernas balansräkningar på detta sätt minskade. Det antogs också att ECB ville använda sina köp för att lindra bankerna i det stresstest som den europeiska banktillsynsmyndigheten genomförde 2014. Med andra ord skulle ECB inte bara upptäcka felutvecklingen i en bank utan också samtidigt förhindra den, vilket är en av huvudorsakerna till den tyska allmänhetens misstro mot att ECB ska vara ansvarig för den europeiska banktillsynen. - Se presumtion, centralbank, rädsla, pervers, uppköp, centralbank, bail-out, bazooka, täckta obligationer, kopplingar till kreditswappar, förbud mot underskottsfinansiering, Elizabeth-frågan, utpressningspotential, euroobligationer, Europeiska monetära unionen, grundläggande fel, Europeiska centralbanken, ECB:s oberoende, ledarskap, verbal, vilja att agera, hegemon, mild, japanisering, Kaldor-Hicks-kriteriet, kredit, titrerad, lögn och bedrägeri-tesen, monetarister, moralisk risk, låg ränta, kärnkraftsalternativ, nollränta, evighetsmaskin, plan C, åternationalisering, monetär, räddningspaket, skräpobligationer, skuldklubb, sjuprocentsgräns, repatriering av statsskulder, stabilitets- och tillväxtpakt, Grundläggande fel, sydfront, transferunion, trojka, omfördelning, centralbanksinducerad, tillgångsavgift, fördragstrohet, förtroendebubbla, monetär union 2, centralbankens rykte, centralbankskredit, offentlig, stiginflation, tvångsexpropriation. - Jfr ECB:s månadsrapport från juni 2010, s. 24 ff. och s. 33 ff. (den dramatiska situationen på finansmarknaderna påstås ha gjort ett snabbt ingripande från ECB:s sida genom köp av statsobligationer absolut nödvändigt), ECB:s årsrapport 2010, s. 21 (motivering för obligationsköp), s. 21 (motivering för obligationsköp), s. 33 ff. 111 (omfattningen av köpen av säkerställda obligationer), ECB:s månadsrapport från juli 2011, s. 59 ff. (detaljerad motivering av åtgärderna, många översikter, jämförelser med Japan och Skandinavien), Deutsche Bundesbank Monthly Bulletin från november 2011, s. 43 (premier för statsobligationer från svinen sedan 2009), Deutsche Bundesbanks månadsrapport från maj 2012, s. 32 (ECB:s och affärsbankernas köp av statsobligationer sedan 2008; översikt), Financial Stability Report 2013, s. 20 ff. (förtroendekris för EMU och dess orsaker), ECB:s månadsrapport från september 2013, s. 45 ff. (ECB:s utvidgning av balansräkningen sedan 2007; översikter). Observera: Den finansiella encyklopedin är upphovsrättsligt skyddad och får endast användas för privata ändamål utan uttryckligt tillstånd! Universitetsprofessor Dr. Gerhard Merk, Dipl.rer.pol., Dipl.rer.oec. Professor Dr. Eckehard Krah, Dipl.rer.pol. E-postadress: info@jung-stilling-gesellschaft.de https://de.wikipedia.org/wiki/Gerhard_Ernst_Merk https://www.jung-stilling-gesellschaft.de/merk/ https://www.gerhardmerk.de/

## Machine-readable

- Generator: Merk Knowledge 2.0.0